Jag pratar nästan aldrig om mitt förflutna , min barndom med folk. Få av mina nära vänner vet ens. Det bara är så att det är inget jag tycker om att prata om. Och sen är det svårt att ta upp det och liksom prata av sig. Som man ju faktiskt behöver ibland. För det kommer perioder när jag tänker på det extra mycket. Pratar inte om det heller pga hur folk reagerar när jag väl berättar det. Första reaktionen är alltid att dom tycker otroligt synd om mig. Visst det kan jag ju förstå att man gör. Men det är inte synd om mig, det är inte sympatier jag söker, då skulle jag ju berätta om det för allt och alla hela tiden. Och situationen ser ju dessutom annorlunda ut idag så.
Och som jag sagt förut hundra gånger det som inte dödar gör en starkare! Och allt har ju gjort mig till den jag är idag. Och jag vet ju inget annat heller, vet ju inte vad jag gått "miste" om.
Senaste året har jag berättat om det för tre olika personer och alla har reagerat på sitt sätt så klart. Häromdagen berättade jag för Han, hans enda ord var att han förstod mig bättre nu och att han tyckte synd om mig..
