Familjen

Sitter hemma själv och har druckit lite vin. Känner mig små lullig och väldigt väldigt ärlig! Så nu funderar jag på att öppna mig och berätta om allt!
Ni som följt min blogg ett tag vet att min familjesituation ser kanske inte ut som alla andras.

Ja jag har fyra syskon ( var av ett är halvsyskon) och självklart en mamma och pappa. Mina föräldrar skiljdes när jag var 15 år. Storasyster och lillasyster flyttade med mamma och jag och storebror bodde kvar i huset hos pappa. Vilket jag inte ångrar.. När mina föräldrar skulle skiljas så var det av nån anledning ingen som berätta det för mig. Nån månad innan min mamma skulle flytta ut ur huset kom min storasyster över en kväll till mitt rum och berättade det. Vilket jag alltid har tyckte var jobbigt och inte förstått hur mina föräldrar tänkte där. Jag har växt upp med en hetlevrad mamma ( mer än så tänker jag inte berätta) och en pappa som inte brytt sig. Man har sällan fått ett uppskattat ord av föräldrarna eller ens känt sig särskilt älskad. Tror min pappa sagt att han älskar mig en eller två gånger. Har aldrig hört orden att han på nåt skulle vara stolt över mig eller så. Ofta känts som att man inte duger i hans ögon. Kanske därför jag hela tiden söker hans bekräftelse, vill visa att jag minsann kan och är duktig och han borde vara stolt! Men han är oftast likgiltig. Trots allt det här så är det ändå min pappa jag pratar mest med av mina föräldrar. Min mamma pratar jag med ca fyra, fem gånger i året som mest. Det är så mycket om våran relation jag önskar jag kunde berätta. Vi har aldrig haft det bra och lätt. Har alltid varit mera pappas flicka. Som sagt min mamma och jag har haft/ har våra problem. Och jag försöker ibland sträcka ut en hand och få henne att se att jag trots allt vill ha henne i mitt liv. Men hon verkar inte bry sig. Vilket gör så jävla ont! Varför fortsätter man älska nån som bara gör en illa? Och varför blir jag så ledsen och sårad när hon klart och tydligt inte verkar bry sig alls?
Ibland kan jag bli riktigt avundsjuk på mina systrar som har en ganska bra kontakt med våran mamma. Varför är det så omöjligt med mig då? Jag försöker ju. Jag hälsar på henne och det är oftast jag som ringer. Jag bjuder hit henne ett flertal gånger. Jag har hjälpt henne ekonomiskt. Men ingenting. Fattar hon inte hur ont de gör??

Jag tog mitt pick och pack och flyttade hit till Åland för snart tio år sen. Hon har varit här ca 3, 4 gånger max. På TIO år! Är det bara jag som tycker att det är konstigt? Och ja för er som undrar jag är arg jag är ledsen jag är besviken!! Och jag tror aldrig att det kommer försvinna. Jag kan förlåta men jag kan Fan inte glömma..

Förlåt om det är osammanhängande och för vissa kanske bara tråkig läsning. Men det är mina tankar mina känslor kanske lite censurerade men ändå..