ärlig..

Fick en länk på mailen av rara T. Var en blogg text som faktiskt kändes så otroligt träffande. Det kändes som att orden var tagna direkt ur mitt huvud, mina tankar. Sen fick jag även den känslan att vågar hon öppna sig så för så många människor som faktiskt läser hennes blogg varför skulle inte jag kunna. Så nu och här tänker jag öppna mig för alla er, berätta lite som pågått i mitt liv en väldigt lång period..

Jag måste säga som hon, men hur börjar man egentligen...

Jag har inte sovit en hel natt på över fyra månader. Mesta sömn i streck jag fått är max fem timmar. Jag har jätte svårt att somna, vaknar sen varje natt prick klockan tre och kan inte somna om.. Ligger vaken till sex ungefär och vrider och vänder på mig, funderar.. Sen upp före åtta och iväg till jobbet.
Jag försöker varje morgon och brottas med mig själv bara för att orka ta mig ur sängen, orka träffa människor, orka leva. Och varje dag är en seger när jag tar mig till jobbet, tror att just nu är det mitt arbete som håller mig flytande.

Nästan så länge jag kan minnas har jag alltid varit smått deprimerad.. Men det kommer ju alltid stunder då man tror att allt är bra och man förtränger att man nånsin mått dåligt och har haft sådana hemska tankar.
För ca tio år sedan gick jag hos en psykolog, jag har alltid tänkt och tyckt att det inte är nåt konstigt att prata med en människa som är helt opartisk och utomstående. Men den upplevelsen var inge bra, jag fick aldrig nåt förtroende för henne. Tragiskt nog har det fått mig att tvivla på att öppna mig för folk. Men nu tio år senare har jag kommit till den punkten att jag vet att tar jag inte tag i det här nu så kommer jag gräva ner mig totalt snart. För det blir inte bättre bara av sig själv.

Nu kanske ni funderar över varför jag skulle vara deprimerad.. Och det är så mycket saker som jag inte ens vet var jag ska börja förklara..
Min första räddning kom när jag flyttade hit till Åland, jag vet att hade jag inte gjort det hade jag inte levt idag. Jag hade tagit mitt eget liv..

Jag vet idag att det hade varit fegt, men ändå för bara några veckor sedan for dom tankarna genom mitt huvud igen. För varenda liten motgång som sker just nu , ( behöver absolut inte vara nåt stort) blir till ett jätte projekt för mig och jag oroar mig och har ångest i flera dagar, veckor.

Enda anledningen att jag öppet just nu kan berätta att jag mår som jag gör är att jag tänker ta tag i det, rädda mig själv återigen!

Ber om ursäkt om texten är vädligt luddig och osammanhängande, men det är fritt utaget från mina tankar bara. Och har ni frågor så är det helt ok, jag ska försöka svara på det jag kan.


Här är Zandras text från hennes blogg..