Svårt

Jag vet att bloggen kanske inte är så rolig just nu. Men det är så mycket som hänt som känns tungt att det är svårt att bara strunta i och skriva om saker som egentligen inte betyder nåt. Jag saknar så otroligt mycket, trots att jag bor här och därför inte sett han så mycket dom senaste åren. Men man har ju liksom, alltid räknat med att han ska finnas tillhands. Och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta det. Jag ser till att endast vara ensam få timmar på dygnet för annars fastnar jag i mina egna tankar och blir paralyserad, oförmögen att fungera. Har gråtit men egentligen väldigt lite. Tror att det bero på att jag inte har kunnat ta in det än. Men hur ska man kunna bearbeta nåt man inte förstår?

En vän fråga mig det, vad säger man, vad gör man när nån nära har mist nån. Och jag har inget svar på det. Jag vet inte själv. Men man behöver nog inte säga så mycket, bara finnas till hands och lyssna om man behöver prata. Vilket jag gjort väldigt lite. Men ni som känner mig vet att jag har svårt för det också. Att öppna upp och berätta om mina känslor, bara det att gråta inför andra. Tycker inte om att visa mig sårbar. Vilket egentligen är jobbigt, man behöver få prata ut ibland och gråta inför sina vänner. Men är nog bara två personer utöver min familj som jag känner mig så pass trygg med, som har / står mig otroligt nära. Underbara vännen/kusinen/bonus syster T ( som just nu befinner sig i Malaysia) och självklart F. Som jag levt med i så många år. Men det är svårt att prata med honom nu. Kanske därför jag förtränger lite, i väntan på att T ska komma hem eller jag har möjlighet att åka hem till familjen.

Det är jobbigt, det är tungt.. Vill kunna vrida tillbaka klockan. Gråter nu.