Ibland saknar jag. Riktigt mycket.. Saknar att ha familjen i närheten. Mina syskon och alla syskon barnen. Och kanske extra mycket just nu. Man vill prata om allt varenda liten små sak. Vill dela med sig, speciellt med nån som varit med om samma . Är så svårt att förklara för nån annan all lycka, kärlek, oro och rädsla. För ja trots den enorma lyckan är jag livrädd. Rädd för att det är nåt fel på den lilla. Rädd för att vår relation inte kommer klara av pressen. Rädd för förlossningen. Rädd för hur man ska klara det ekonomiskt. O.s.v. Listan är hur lång som helst.
Vissa dagar blir allt bara för stort och för mycket så jag bara gråter.
Published with Blogger-droid v2.0.4
7 kommentarer:
Jag känner ju inte dig, men jag har halkat in på din blogg.. Vill bara säga att jag förstår att det inte är lätt. Jag är gravid andra gången nu, har min familj här men det är ändå tungt. Hormoner som spelar och som du säger, alla känslor som kommer med dom. Båda mina graviditeter har det varit "nåt fel".. Denna gång var det värst. Och man är så maktlös.
Jag och min sambo hade bara varit tillsammans drygt ett halvår när jag blev gravid. Jag var livrädd. Men det är fortfarande vi, trots nåra guppar på vägen. För visst har det varit skitjobbigt rent ut sagt många ggr.
Oj, nu blev det långt! I alla fall, man är nog mycket starkare än man tror många ggr! Och du har all rätt att vara livrädd! Men du/ni fixar det!
Du vet att du ALLTID får ringa, skicka mess, skriva på Fejjan när som! Om det bara är av glädje. Eller oro. Eller en fråga.
Vi finns här, även om vi är lite längre bort.
Jag förstår dig också, det är jätteskönt att prata med någon som vet. Jag pratade mycket med Pilla.
Och vi saknar dig! Och önskar att vi fick följa dig på närmre håll!
Du får gärna höra av dej, jag är kanske inte familj, men jag har gått igenom samma saker och känslor och finns gärna där om jag så bara kan lyssna! /Systrami
Allt kommer att gå så himla bra ska du se! Men klart man blir rädd, nervös och orolig. Det var jag med när jag var gravid. Det hör till ;-) och så lite hormoner på det, hehe.
Men vi finns här, när som helst, alltid! Love you sis ♥
Men åh vännen!
Jag har visserligen inga barn, men finns här för dig! Jämt och ständigt!
Jag lyssnar gärna på både euforin och rädslan och känner med dig. Hoppas att du vet det!
Puss!
Knappast någon tröst, men jag tror att den där rädslan liksom är en del av förberedelsen. Man ska liksom oroa sig lite och vara lite rädd och så. Men i slutändan visar det sig oftast att det inte spelar någon roll i alla fall - det är bara att flyta med. Vare sig man vill eller inte alla gånger ;-). Man flyter med och hänger på och fattar inte alltid vad man håller på med, men det blir bra i alla fall. Och det kommer det att bli för dig/er också ska du se!
Att få barn är en utmaning, det är ingen hemlighet. Fast man borde bubbla av lycka å komma närmare varandra än nånsin så blir det inte alltid så... kanske för vissa, vad vet jag. Men för mig har det varit tvärtom. Man man klarar det om man vill och därefter blir förhållandet bara starkare. Ni kommer klara det ska du se!
Rädslan hör oxå till tyvärr, hur gärna man än inte vill.
Ni kommer säkert få en perfekt liten skapelse ska ni se =)
All lycka till till er! kram
Skicka en kommentar