Insikt

Vet inte riktigt varför men tror att det alltid varit så, jag vill vara alla till lags. Vill och tror gott om alla, kanske lite väl blåögd i många fall. Så jag själv får lida i slutändan. Tar verkligen åt mig när folk kanske inte beter sig så som jag trott. Kan ibland inte förstå att folk inte är så som min bild är av dom. Men jag måste väl försöka lära mig att folk är inte goda, alla har nåt mörkt i sig. Även jag.

Man tror att man har skapat en typ av relation med varandra och sen märker att den människan inte alls är på samma plan. Trots att nån kanske betett sig illa mot mig fortsätter jag försvara dem, skyller på alla olika anledningar jag kan komma fram till. Nåt måste ju vara orsaken att personen reagerar som den gör. Kan inte vara så att det bara kommer naturligt för dem. I alla mina riktiga relationer har det varit så, är så.
Finns så mycket jag önskar jag kunde berätta här, men vet att det finns många som läser här som jag inte vill dela hela mitt livs historia med. Börjar smått komma till insikt till varför jag försvarar dom som kanske gör mig mest illa, mamma....
Har man hela sitt liv fått inpräntat ett sätt att försvara sig på mot sorg så kommer det alltid vara så. Så jag antar att det är mitt sätt att slippa ta itu med saker och ting.

Skrämmande att bara på dom korta minuter jag satte mig ner för att skriva det här har jag redan börjat förstå mig på mig själv bättre.