Om ändå...

Jag undrar vad ni skulle säga om ni bara visste en bråkdel av mitt liv . Jag undrar hur ni skulle reagera. Skrämda, oberörda, rädda, ledsna, arga, glada...?

Ibland önskar jag att jag kunde skriva allt här, berätta allt , få det ur mig liksom. Mitt liv, min historia. Inte just för att få veta hur ni skulle reagera, utan för min egen skull. Fast ändå lite tanken på om det skulle ändra ert sätt att se på mig, känna mig. Kanske ni då skulle förstå bättre varför jag ibland är som jag är, varför jag gör som jag gör.

Varför jag är rädd för närhet och kärlek. Varför jag ibland är eran bästa vän och ringer hela tiden, mot att i nästa stund aldrig höra av mig.. Varför jag behöver få vara ensam och själv ibland. Varför jag behöver kramar och ord som peppar en.

Jag önskar så att jag bara kunde säga allt jag vill så ni skulle förstå. Men för att skydda mig själv och inte lämna ut min familj allt för mycket så gör jag inte det. Mina allra närmaste vet och det är det viktigaste. Och dom förstår. Finns alltid där när jag kraschar. <3