Jag är otroligt blåögd, tror alltid gott om folk. Och ger dom alltid en chans till, och en till och en till och en till.. Men i slutändan är det alltid jag som står ensam kvar. Ledsen, sårad och besviken. Varför ger man så mycket av sig själv till nån när man egentligen vet att man får ingenting tillbaka.
Så tack för inget!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar