Jag vet..

Jag vet att alla mina kära vänner å familjen bara vill mig väl.. Men skulle jag kunna prata om allt som får mig att må så här himla dåligt så skulle jag redan ha gjort det.. Då skulle jag kanske ha sluppit haft samma problem varje år, varje månad, varje vecka, varje dag.. Men just nu så bygger det bara på med ännu flera negativa saker å jag får bara svårare å svårare att ta mig ur det.. Jag är ingen stark människa, har aldrig varit.. För mycket på en gång gör att allt bubblar upp å man kan inte se nåt positivt alls.. Sen känner jag mig så otroligt ensam. Vet att jag har er alla bara jag lyfter på luren. Men man ska ha mod och ork till att göra det oxå.. Och ni som känner mig vet att jag inte pratar om mina problem särskilt mycket.. Ja är alltid den glada uttåtriktade, positiva tjejen.. Som alltid lyssnar på era problem men aldrig pratar om mina egna.. Kanske just därför jag har så få riktigt nära vänner, ja vågar inte riktigt släppa in folk.. Ja vill inte tynga ner er med mina problem när jag vet att ni har alla fullt upp med era egna.. Men jag har kommit till den punkten i mitt liv att gör jag inget åt mina egna problem snart så kommer jag totalt gå under.. Så ja har beslutat mig för att äntligen efter många års velande ska jag gå till en psykolog.. det är nog enda chans för mig .. Få prata med nån helt utomstående, som inte dömmer mig eller min familj för saker som har hänt.. Känns faktiskt lite bättre idag, har ju äntligen fattat ett beslut!

Men tack för allt stöd ni mina kära vänner å systrar har gett mig .. :) Känns skönt att veta att så många faktiskt bryr sig om mig å vill att jag ska må bra..