Jag satte mig ner igår och skrev ett långt brev till min mamma. Skrev ner precis alla tankar alla känslor som jag har. Allt jag känner att jag behöver och vill säga henne. Efter många tårar så var det färdigt. Två hela A4 sidor blev det. Så idag sitter jag med brevet i handen på väg att riva sönder det. Jag får skuldkänslor, känner ångest över att eventuellt behöva såra min mamma. Men samtidigt så är det ju det hon gör mot mig. Bara att jag aldrig vågar säga nåt. Och för att nånsin kunna få ett slut och kanske kunna bygga upp en bättre relation till varandra behöver ju nån av oss ta första steget. Men det har tagit mig 28 år att lyckas skriva ett brev, kan inte ens se henne i ögonen och säga dom orden jag tänker och känner. Några stycken ur brevet :
" jag känner mig obetydlig och bortglömd"...
" trots upprepade tillfällen för dig att kunna komma hit så ekar gästrummet tomt"
" varje gång ett telefonsamtal avslutas gråter jag "
" hur kan min egen mamma bara strunta i mig och mitt liv? "
" hur kan man visa så lite intresse i sitt barns liv "
" det är ju knappt så att du vet om jag lever eller inte "
"... men jag Är ditt barn, din dotter "
" allt jag vill är att du ska bry dig, visa intresse, tycka om mig, älska mig för den jag är "
" för just nu känner jag mig ensam, obetydlig och bortglömd "..
Mina vänner pratar ofta om sina föräldrar och söker stöd och trygghet hos dom som en självklarhet. Så som det borde vara. Jag pratar aldrig om mina föräldrar. För varför skulle jag? Dom är inte en del i mitt liv..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tycker absolut du ska skicka det. Det må hända att det sårar henne, om hon aldrig får höra något så kan hon heller inte bättra sig. Hon kanske också har känslor hon inte vågat tala om?!
Det kan ju inte bli värre än vad det är.
Det är BRA att du tar tag i det. Det kommer kännas mycket bättre sen, det lovar jag!
Oj,jag blir berörd av det du skriver. Jag har kommenterat i din blogg tidigare i samma ämne. Jag skrev då att jag har dålig relation med min pappa som bildat ny familj och min mamma är död. Jag tycker absolut att du borde ge henne brevet. Men...man vet ju själv att det kan läsas på så många olika sätt och det KAN bli jäkligt fel. Men det behöver inte bli så. Har du möjlighet att sitta med när hon läser? Klarar du av det? Jag vet inte men jag tror att det skulle vara en bra lösning. Dels tror jag att du måste få det här ur dig och om du sitter med så har ni alla möjligheter att diskutera allt direkt. Annars kanske ni stryker omkring på varsitt håll och ingen vågar ta första steget till kontakt. Ja det är svårt sånt här,jäkligt svårt. Men jag kan tänka mig din frustration och att du är ledsen över att det är så här och jag tror att du skulle må bäst av att försöka reda ut det. Jag hejjar verkligen på dig nu och jag HOPPAS att du klarar av att ta itu med detta.Och jag tror att du gör det. Du måste tro på dig själv också. Ingen människa har rätt att göra så att du mår så här dåligt! Jag skickar lite extra styrka och mod. Go for it! LYCKA TILL!!
skickar styrkekramar! du e stark å modig tesa!
Skicka! Kan inte bli värre.. Kram!!
Sofie: ja det borde bli sagt alla gånger. Men ett brev känns inte riktigt rätt, så jag rev sönder det. Ska nån dag ta tag i det och prata ut med henne öga mot öga. Så vi båda får chansen att säga allt vi känner och tänker.
Patricia: Ja det är inte lätt sånt där. Lider med dig också som har liknande situation. Alla omständigheter kring varför jag har det som jag har med mina föräldrar är väldigt lång och knepig. Inte bara så att vi glidit ifrån varandra. Har tyvärr inte möjlighet att sitta med henne när hon läser brevet då vi bor så många mil ifrån varandra. Så jag kände precis som du skrev det kan läsas på så många sätt och bli fel. Jag rev sönder det. Men ska ta mod till mig att säga allt öga mot öga. För min egen skull så måste jag ta itu med det nu. Och tack för dina snälla ord! :)
Åsa: tack vännen! :)
Mille: Nja,kanske det kan bli värre? Kan ju läsas på så många sätt. Men jag ska ta mod till mig och se henne i ögonen och säga det istället. Tack :)
Det där du skriver här ovanför om att säga det till henne tror jag är bättre.
Du vet att jag stöttar dig. Kram vännen!
Skicka en kommentar