....

Jag stänger av mig. Vill inte att det som finns i mitt livs spegel ska stirra tillbaka på mig. Jag tar mig aldrig tid att känna efter vad mina val får för konsekvenser. Kanske är det för att jag skulle skämmas, kanske bli rädd. Jag inser att jag har undvikit min smärta så länge jag kan minnas. Det är vad jag har fått lära mig. Var stark lilla du... Det kan bara bli bättre. Medan livet rusar förbi, samtidigt som min själ existerar i sin sjukdom. Det känns som att den plågas. För den som ska sköta om den är alltför upptagen med att försöka lyckas och bli accepterad. Jag är verkligen rädd att om jag försöker fixa det som gått sönder för så länge sedan kanske jag inte lyckas. Så jag fortsätter låtsas att jag är hel, stolt, och stark...