Hem

Tung dag på jobbet idag. Har bara haft tankarna på annat håll. Med oron i magen och tårarna brännande i ögonen. Bara väntat på att det där samtalet ska komma som jag inte vill höra.. Har i alla fall bestämt att på lördag morgon åker jag hem. Så jag kan få säga Hejdå. Få den sista tiden. Känns verkligen som att jag behöver det. Hoppas och ber bara att han orkar hålla ut tills dess. Räknar timmarna. Få krama om familjen och prata . Känner mig inte redo alls, trots att man haft dom tankarna rätt länge nu. Men blir man nånsin redo för nåt sånt? Att säga hejdå till nån, som man vet kommer försvinna för alltid..

När syster ringde igår kväll stod jag i garderoben ( har en klädkammare) hade precis klivit ur duschen. Med handduken virad runt mig satt jag där på golvet länge länge efteråt. Ville inte öppna dörren och kliva ut i verkligheten igen. Ville bara sitta där.


Önskar så idag att jag hade nån här. Nån att prata med, som lyssnar och kramar om en. Tröstar. Vill inte vara ensam..