I´m going through changes....

I feel unhappy
I feel so sad
I've lost the best friend
That I ever had

She was my woman
I loved her so
But it's too late now
I've let her go

I'm going through changes

We shared the years
We shared each day
In love together
We found a way

But soon the world
Had it's evil way
My heart was blinded
Love went astray

I'm going through changes

It took so long
To realize
And I can still hear
Her last goodbyes

Now all my days
Are filled with tears
Wish I could go back
And change these years

I'm going through changes

......

Julen

Om bara några dagar närmar sig Julafton. Och i år känns det väldigt vemodigt. För det första så har jag inga julkänslor för huvudtaget och för det andra så får jag inte fira med mina nära och kära.. Jag längtar så mycket att det fysiskt gör ont i mig efter min familj. Blir tårögd när jag läser att dom alla varit ut till pappa och hälsat på och firat lillJul. Men jag då? Varför ska jag missa det.. Och sen ska systrarna med familj upp till mamma och fira nyår. Och det missar jag också. Känner mig faktiskt just nu himla ensam.

Är glad att jag jobbar så mycket som jag gör just nu, annars skulle jag gå under. Jobbet, arbetskamraterna och kunderna förgyller mina dagar. Låter tragiskt egentligen men det är det som känns bäst just nu. För så fort jag kommer hem i min stora tomma lägenhet så kommer ensamheten krypandes.
Tror att jag är dålig på att vara ensam. Och då menar jag inte själv, jag kan lätt vara hemma själv tycker oftast det är jätte skönt. Men det är stor skillnad på att vara ensam och att vara själv..

Saknar...

saknar ibland. Saknar att få berätta saker som hänt, roliga eller tråkiga. Saknar alla våra skämt och knäppa saker vi brukade göra. Saknar att få ta en kaffe tillsammans. Saknar att ta långpromenader med vår hund. Saknar att sitta i soffan tillsammans. Saknar alla våra gemensamma drömmar och planer. Saknar våra middagar tillsammans med vännerna. Saknar Dig ibland..

vardagen

För att jag alls ska kunna fungera och klara av vardagen så försöker jag varje dag sätta upp små mål som jag måste klara av. Viktigaste målet varje dag är att ta sig upp ur sängen och iväg till jobbet.
Så sådana dagar då jag är ledig och egentligen inte har några planer blir jätte jobbiga. För att försöka hitta en anledning att alls stiga ur sängen blir svårt. Så som sagt då gör jag upp små mål, som att jag ska gå ut med hunden, tvätta kläder, duscha o.s.v.. Efter det sen brukar dagen rulla på, tills det är dags att försöka sova igen.. Och så på morgonen börjar allt om från början igen..

ärlig..

Fick en länk på mailen av rara T. Var en blogg text som faktiskt kändes så otroligt träffande. Det kändes som att orden var tagna direkt ur mitt huvud, mina tankar. Sen fick jag även den känslan att vågar hon öppna sig så för så många människor som faktiskt läser hennes blogg varför skulle inte jag kunna. Så nu och här tänker jag öppna mig för alla er, berätta lite som pågått i mitt liv en väldigt lång period..

Jag måste säga som hon, men hur börjar man egentligen...

Jag har inte sovit en hel natt på över fyra månader. Mesta sömn i streck jag fått är max fem timmar. Jag har jätte svårt att somna, vaknar sen varje natt prick klockan tre och kan inte somna om.. Ligger vaken till sex ungefär och vrider och vänder på mig, funderar.. Sen upp före åtta och iväg till jobbet.
Jag försöker varje morgon och brottas med mig själv bara för att orka ta mig ur sängen, orka träffa människor, orka leva. Och varje dag är en seger när jag tar mig till jobbet, tror att just nu är det mitt arbete som håller mig flytande.

Nästan så länge jag kan minnas har jag alltid varit smått deprimerad.. Men det kommer ju alltid stunder då man tror att allt är bra och man förtränger att man nånsin mått dåligt och har haft sådana hemska tankar.
För ca tio år sedan gick jag hos en psykolog, jag har alltid tänkt och tyckt att det inte är nåt konstigt att prata med en människa som är helt opartisk och utomstående. Men den upplevelsen var inge bra, jag fick aldrig nåt förtroende för henne. Tragiskt nog har det fått mig att tvivla på att öppna mig för folk. Men nu tio år senare har jag kommit till den punkten att jag vet att tar jag inte tag i det här nu så kommer jag gräva ner mig totalt snart. För det blir inte bättre bara av sig själv.

Nu kanske ni funderar över varför jag skulle vara deprimerad.. Och det är så mycket saker som jag inte ens vet var jag ska börja förklara..
Min första räddning kom när jag flyttade hit till Åland, jag vet att hade jag inte gjort det hade jag inte levt idag. Jag hade tagit mitt eget liv..

Jag vet idag att det hade varit fegt, men ändå för bara några veckor sedan for dom tankarna genom mitt huvud igen. För varenda liten motgång som sker just nu , ( behöver absolut inte vara nåt stort) blir till ett jätte projekt för mig och jag oroar mig och har ångest i flera dagar, veckor.

Enda anledningen att jag öppet just nu kan berätta att jag mår som jag gör är att jag tänker ta tag i det, rädda mig själv återigen!

Ber om ursäkt om texten är vädligt luddig och osammanhängande, men det är fritt utaget från mina tankar bara. Och har ni frågor så är det helt ok, jag ska försöka svara på det jag kan.


Här är Zandras text från hennes blogg..

What about love???

Lugn helg

Har varit en så lugn och skön helg. I fredags direkt efter jobbet stack jag ut till Geta för att äta middag med tre av mina bästa vänner. Och det var verkligen toppen! Lugnt och skönt. Fick snusa lite på lilla söta Kiara oxå. Var nog hemma vid elva tiden , tittade halvt på en film sen sängen.



Lördagen sov jag länge ( för att vara jag som inte kan sova) steg upp tio. Hade planer på att ta mig ner på stan och kika ,har inte varit på stan på jag vet inte hur länge. Men det blev att städa och fixa hemma istället. På kvällen var det god middag med lite vin och sen en film. Faktiskt med sällskap, av F! Och vi överlevde kvällen utan bråk och utan tårar.

Och idag har jag varit på promenad i solen med hunden. Toppen! Ska snart ställa mig i duschen sen bege mig ut till Bastö och äta middag med underbara E! Och imorgon börjar en sex dagars vecka på jobbet, och fredag innebär lång dag. Open by Night! Men på lördagen vankas festligheter igen, som vanligt! :)

Sanningen

Jag vet att det kanske verkar som att allt är bra, att jag är stark och att mitt liv gått vidare. Men så är inte verkligheten.

Jag har inte kunnat sova på minst en månad. Jag försöker lägga mig tidigt men jag kan inte somna, jag försöker lägga mig senare så kanske jag somnar direkt. Men nej.. Ligger vaken i minst en timme innan jag kanske somnar, vid ca 2 tiden. Sen vaknar jag vid tre, fyra och kan inte somna om. Ligger vaken till sex och sen ringer klockan vid kvart i åtta. Jag har nu införskaffat sömntabletter från hälsokost som jag hoppas och ber ska hjälpa. För min kropp orkar snart inte mer. Jag har börjat få ont i lederna igen och får sendrag var och varannan timme.

Igår grät jag i timtal. Från sju på kvällen till tolv då jag utmattad la mig i sängen. Och trodde jag skulle somna.

Ingenting är bra just nu, och det känns som varenda liten småsak blir till ett jätte projekt och jag orkar inte..

Hemma igen

Hemma igen efter en händelserik helg i sverige! Det var kalas efter kalas. Så man hade knappt en lugn stund! Och det känns idag, kom hem med sena båten igår oxå. Menmen, det var det nog värt iaf! Känns så tråkigt varje gång man åker hem igen, speciellt när man inte vet när vi ses nästa gång. Men förhoppningsvis ska det inte dröja allt för länge.

Familjen tyckte att det var dax för mig att flytta hem igen nu. T.o.m att min pappa sa det. Jag längtar och saknar syskon barnen och familjen massor men jag trivs här, mitt liv är ju här. Jag har ingenting i Sverige längre utom familjen. Jag tvivlar alltid på om jag ska bo här resten av mitt liv eller inte, velar fram och tillbaka. Men tänk om jag bara skulle ta det beslutet och bestämma mig för att det är här jag ska leva! Fixa mitt finska medborgarskap och kanske köpa mig en lägenhet?! Börja leva!

Nu drar jag

Nu sticker jag bort från den här ön ett par dagar! Ska bli så skönt , slippa allt drama hemma och slippa ifrån vissa människor.

Så bye bye, tillbaka efter helgen! :)

För mycket

Det börjar faktiskt bli jobbigt nu. Har försökt vara positiv och stark. Men nu börjar det bli för mycket på en gång. Vill gråta..

Med förhållandet så är det ju som det är, med boendet är det struligt, med pengar är det struligt och på jobbet är det struligt. Känner att det bara bygger på och det går inte åt rätt håll utan blir bara värre. När ska jag få börja leva igen?

Är så glad att jag ska få åka hem i helgen, få komma bort från allt och alla en stund. Kanske hinna fundera och rensa tankarna lite.
Förstår inte riktigt hur allt blev så upp och ner så snabbt och på en och samma gång..

Bartömning på Knorring

Det blev en sjukt rolig kväll! Middag på Knorring med Emma sen Arken!

Det är nu som livet är mitt..

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Svårt

Har minst tusen tankar i huvudet just nu. Varför ska allt vara så förbannat svårt? Det är så himla mycket drama just nu så jag önskar jag kunde försvinna under jorden ett tag. Allt jag vill är att få börja mitt nya liv, få vardagen att funka ensam .. Känns lite tungt nu med allt.

Sick and tired of always being sick and tired

Usch vad jag börjar bli less på det här. Visserligen så sa ju min läkare att jag har väldigt dåligt immunförsvar, tydligen så attackerar min kropp immunförsvaret så jag blir lättare sjuk. Men det här är ju sjukt! Tänk om det skulle få kunna gå en månad utan att jag är sjuk..
Har nu varit förkyld i över en vecka. Började med lite lätt hosta och lite feber. Trodde kanske jag började bli bättre till helgen , men det blev bara värre. Hostar nu så mycket att jag har ont i hela kroppen, och inget hjälper. Snoret har börjat rinna och tror att jag kanske har feber igen.
Det är synd om mig... :(

Lite lättare

Sen dagen D har situationen hemma blivit tusen gånger bättre! Innan så såg jag aldrig F, vi var alltid på olika håll. Pratade sällan med varandra tyckte bara det var jobbigt om han ringde och kollade upp vad jag gjorde hela tiden. Vi har väl inte riktigt gjort nåt tillsammans på flera månader, minst ett halv år.

Men nu på dagarna pratar vi med varandra, skojar och skrattar tillsammans. Tror att vi båda känner att en sten lyfts från våra axlar, livet känns lättare. Trots att det är jobbigt oxå så kan vi skratta tillsammans. Jag hoppas att det håller i sig, för jag vill att vi ska kunna fortsätta vara vänner. För det finns ingen som får mig att skratta som han. Men jag tror att det kanske ska funka, för vårt förhållande har nästintill helt byggts på vänskap. Vi har alltid varit goda vänner.

Första veckan

Det har gått nån vecka nu sen vi gjorde slut och kanske jag verkar känslokall men det känns verkligen som om en sten lättat från mig. Det är så tungt och jobbigt att leva i ett förhållande som inte är bra, som tär på en varje dag.
Det har varit många frågor från alla håll och kanter och visst kan jag förstå det. Men önskar att jag bara kunde få försvinna härifrån nån vecka eller två tills allt drama lagt sig.

Om ca en månad flyttar F ut ur lägenheten och då ska jag bo alldeles ensam i en stor trea. Säkert kommer allt gå bra men det känns lite små läskigt oxå. Jag har nästintill aldrig bott ensam eller ens varit singel.
Konstigt att man börjar närma sig trettio strecket och ska nu börja om från början igen. När mina vänner runtomkring, skaffar barn, bygger hus och gifter sig så gör jag tvärtom. Men jag skulle aldrig stressa fram nåt sånt med nån som inte känns rätt. Jag väntar hellre i så fall tills jag är 40 om det skulle behövas. :)

......

Ja är väl lika bra att berätta nu då. Den här ön är ju så himla liten så folk kommer nog ändå få veta..
Jag och F är inte längre tillsammans. Det känns jobbigt men är ändå ett beslut som vi är ganska överens över. Vi gav det en chans till då vi hade det tungt sist, för två år sen nu nästan. Men det funkar inte. Vi är bättre som vänner än tillsammans..

Insikt

Vet inte riktigt varför men tror att det alltid varit så, jag vill vara alla till lags. Vill och tror gott om alla, kanske lite väl blåögd i många fall. Så jag själv får lida i slutändan. Tar verkligen åt mig när folk kanske inte beter sig så som jag trott. Kan ibland inte förstå att folk inte är så som min bild är av dom. Men jag måste väl försöka lära mig att folk är inte goda, alla har nåt mörkt i sig. Även jag.

Man tror att man har skapat en typ av relation med varandra och sen märker att den människan inte alls är på samma plan. Trots att nån kanske betett sig illa mot mig fortsätter jag försvara dem, skyller på alla olika anledningar jag kan komma fram till. Nåt måste ju vara orsaken att personen reagerar som den gör. Kan inte vara så att det bara kommer naturligt för dem. I alla mina riktiga relationer har det varit så, är så.
Finns så mycket jag önskar jag kunde berätta här, men vet att det finns många som läser här som jag inte vill dela hela mitt livs historia med. Börjar smått komma till insikt till varför jag försvarar dom som kanske gör mig mest illa, mamma....
Har man hela sitt liv fått inpräntat ett sätt att försvara sig på mot sorg så kommer det alltid vara så. Så jag antar att det är mitt sätt att slippa ta itu med saker och ting.

Skrämmande att bara på dom korta minuter jag satte mig ner för att skriva det här har jag redan börjat förstå mig på mig själv bättre.