Jag satte mig ner igår och skrev ett långt brev till min mamma. Skrev ner precis alla tankar alla känslor som jag har. Allt jag känner att jag behöver och vill säga henne. Efter många tårar så var det färdigt. Två hela A4 sidor blev det. Så idag sitter jag med brevet i handen på väg att riva sönder det. Jag får skuldkänslor, känner ångest över att eventuellt behöva såra min mamma. Men samtidigt så är det ju det hon gör mot mig. Bara att jag aldrig vågar säga nåt. Och för att nånsin kunna få ett slut och kanske kunna bygga upp en bättre relation till varandra behöver ju nån av oss ta första steget. Men det har tagit mig 28 år att lyckas skriva ett brev, kan inte ens se henne i ögonen och säga dom orden jag tänker och känner. Några stycken ur brevet :
" jag känner mig obetydlig och bortglömd"...
" trots upprepade tillfällen för dig att kunna komma hit så ekar gästrummet tomt"
" varje gång ett telefonsamtal avslutas gråter jag "
" hur kan min egen mamma bara strunta i mig och mitt liv? "
" hur kan man visa så lite intresse i sitt barns liv "
" det är ju knappt så att du vet om jag lever eller inte "
"... men jag Är ditt barn, din dotter "
" allt jag vill är att du ska bry dig, visa intresse, tycka om mig, älska mig för den jag är "
" för just nu känner jag mig ensam, obetydlig och bortglömd "..
Mina vänner pratar ofta om sina föräldrar och söker stöd och trygghet hos dom som en självklarhet. Så som det borde vara. Jag pratar aldrig om mina föräldrar. För varför skulle jag? Dom är inte en del i mitt liv..